Min förlossningsberättelse

Min graviditet var fantastisk. Allt som oftast har jag inte ”känt mig gravid” och klarat mig från krämpor och besvär. Fredagen den 15/1 gick jag in i vecka 40 (39+1) med lillasyster i magen. Eftersom killarna båda kom 39+3 hoppades jag att det snart var dags även för henne att titta ut!

På lördagen den 16/1 vaknade jag tidigt, runt 04:00, av att jag hade värkar. Eftersom förlossningen med Julian gick väldigt fort så var min spontana tanke att det snart skulle vara dags att åka in så jag började klocka värkar och passade på att ta en dusch. Även om värkarna gjorde väldigt ont kom de inte tillräckligt regelbundet så vi avvaktade. Vid 7 på morgonen klingade de konstigt nog av. En helt ny upplevelse för mig då erfarenheten från förlossningarna med killarna har varit att när det var igång så var det igång.
Dagen gick och jag mådde bra.

Vid 14 kom värkarna igång igen och vi förberedde oss åter igen på att behöva åka in. Denna gång var de ännu mer smärtsamma men till en början med för låg frekvens. När de till slut kom tre på tio min och vi förberedde barnvakt klingade de plötsligt åter igen av, vilket både var oerhört märkligt och oerhört frustrerande. Klockan var då ca 17.
När pojkarna gick och la sig efter 19 så tog jag en dusch och tänkte att nu passar jag på att sova jag med. Om det skulle börja igen så ville jag sova en stund medan jag kunde. Jag går och lägger mig efter 20 och känner åter igen att värkarna börjar komma. Hinner klocka några stycken innan jag får en jättevärk som gör att jag måste sätta mig upp för att ta den. Innan jag gick och la mig hade jag satt i en binda om utifall vattnet skulle gå. Eftersom lilltjejen låg väldigt högt och rörlig hade jag fått instruktionen från min Barnmorska att ta det lugnt och ringa förlossningen om vattnet gick så jag ville ha koll.
När jättevärken kommer som gör att jag måste sätta mig upp så känner jag hur det bokstavligt talat forsar mellan benen. Min spontana tanke var att vattnet hade gått men det kändes samtidigt inte så. Jag går till toaletten för att kontrollera. Väl där inser jag att det är blod, otroligt mycket blod. Den stora förlossningsbindan är helt fylld efter några sekunder.

Jag ringer förlossningen i Ystad som säger åt mig att ringa 112. Jag ber min man ringa 112 samtidigt som jag ringer min svåger (som bor 800 m bort) och ber honom komma över för att passa pojkarna initialt, och sen ringer jag mina föräldrar som ska vara barnvakter (men bor längre bort). Min man pratar med 112 som ställer frågor, ger instruktioner och direkt skickar en ambulans.
Jag sitter kvar på toaletten eftersom det inte slutar rinna blod, får sen själv prata med 112 som ber mig lägga mig på golvet med benen i högläge. Så jag lägger mig på det iskalla golvet med fötterna på toastolen och börjar snabbt skaka. Inser då att jag inte känner lilltjejen i magen alls och oron stiger. Värkarna börjar dessutom tillta i både styrka och intensitet.

Ambulansen närmar sig och vi har hela tiden kontakt med larmoperatören som uppdaterar hur långt de har kvar. Min svåger som dykt upp hjälper, tillsammans med min man Peter, till att vinka in ambulansen som kommer med blåljus.
Pojkarna som sover i rummet vägg i vägg med toaletten vaknar som tur är inte trots all tumult. Jag var livrädd att de skulle vakna och och komma in när jag låg där själv skakandes och det var ”blod överallt”.

Två stycken ambulansmän dundrar in på toaletten, undersöker mig, ställer några frågor och sätter nål. Eftersom vi har en slingrig trappa får jag själv gå ner för den och ut till ambulansen. På väg ut möter jag mina föräldrar som båda ser väldigt skärrade ut. Jag hinner bara säga att allt blir bra och att de ska pussa pojkarna från mig. I ambulansen läggs jag på en bår och vi rullar sen med blåljus mot Ystad.

Min man kör efter i sin bil.
I ambulansen gör jag allt för att känna henne i magen men känner ingenting. Ambulansmannen som sitter bak med mig berättar att om moderkakan lossnat så kan bebis ha syrebrist. Jag var livrädd. Började tro att vi redan hade förlorat henne. Sen kommer även tankarna att det finns en risk att jag heller inte överlever eftersom jag blöder. Värkarna är nu konstanta och jag har även en kraftig molande värk i livmodern. Jag ber ambulanssjukvårdaren att lyssna efter bebis, men han säger att han tyvärr inte kan det. Han ringer Ystad och säger hur långt vi har kvar och berättar sen för mig att de står redo med ultraljud.

Peter som kör efter ambulansen har svårt att hänga med eftersom det är ishalka på vissa ställen. Han vet inte hur det är med varken mig eller bebis och befarar det värsta. (Han berättar sen att han bestämmer sig för att köra lugnt för att pojkarna åtminstone ska ha en förälder kvar 😭💔)

Vi kommer in till Ystad och där står 20 + pers och tar emot oss i ambulansintaget. Ett läkarteam för operation, ett barnläkarteam och ett förlossningsteam. Jag rullas in och massa människor med visir böjer sig ner över båren och presenterar sig och hälsar välkommen. De gör ett ultraljud precis innanför dörren och ser hennes hjärta slå och kan konstatera att där är ingen stor pågående blödning då. Då fick jag åtminstone veta att hon levde och kunde halvt andas ut!! Halvtimmen i ambulansen var den längsta i mitt liv.

Eftersom ingen akut operation behövs rullas jag upp på förlossningen. Där undersöks jag och det visar sig att jag är 5 cm öppen och tappen är utplånad.
Värkarna är värre än något jag någonsin upplevt och låter mig inte vila. Det är minst fyra personer i rummet och massa spring och förberedelser.

Peter kommer in efter en liten stund och han har inte fått veta något. Jag ser rädslan och paniken i hans ögon och säger direkt att hon lever och han kan lättad andas ut.
De får kämpa för att sätta en elektrod på lilltjejens huvud. Det är oerhört smärtsamt och jag ber om smärtlindring och får då svag lustgas.

Efter att de slutligen fått elektroden på plats tar de hål på mina hinnor och trycket ökar oerhört mycket. Efter några minuter undersöker de mig igen och jag är då öppen 7 cm. Trycket fortsätter öka och jag skriker att hon kommer. Nästa gång de undersöker mig är jag öppen 10 cm och börjar krysta. Smärtan är obeskrivlig och jag gråter, skriker och bönar efter smärtlindring. Allt har gått för fort. Varken kropp eller sinne hänger med och jag är helt utom mig. De höjer lustgasen lite men kan inte ge mig något annat för att jag måste kunna känna om moderkakan brister.

Hjärtljuden på lilltjejen sjunker och jag får ändra ställning gång på gång samtidigt som jag krystar. Jag hör de prata om sugklocka och snitt. Jag skriker rakt ut och sen plötsligt är huvudet ute, och i nästa värk kommer hela hon och jag får äntligen upp henne på magen och får höra henne skrika. Efter det blir jag lugn och det känns som att allt bara stannar upp.

Att krysta ut moderkakan kändes inte alls och jag förlorade inte mycket blod under själva förlossningen (0,7 liter bara). Efteråt fick jag ett dropp som skulle göra så att livmodern drog ihop sig ordentligt. Endast ett litet stygn behövdes (vilket var helt sjukt enligt mig för det kändes som jag slitits itu).

Vi ringde 112 vid 20:45. Ambulansen var framme i Ystad 21:45. Jag får lustgasen i min hand 22:11. Jolie är född 22.38.

Det var verkligen inte den förlossningen jag ville ha. För mig var den en fullkomlig mardröm. Det gick för snabbt, gjorde för ont, jag hade noll kontroll varken över kropp eller sinne. Starten på förlossningen och ovissheten om ifall hon levde eller ej tog hårt.
Det blev inga bilder, inga filmer. Inget härligt samspel med Peter. Ingen minnesvärd upplevelse. Bara panik, skrik och smärta.

Även om allt slutade bra var det traumatiskt och kommer ta ett tag att smälta. Det fanns ingen förklaring till varför jag blödde så mycket som jag gjorde. Moderkakan såg hel ut och både jag och Jolie mådde snabbt bra efter att hon kommit ut.
Den finaste stunden var när hon kom upp på bröstet. Allt annat försvann då och kvar fanns bara hon, Peter, jag och lugnet som sänkte sig över rummet.



Peter var fantastisk. Han var en klippa och ett otroligt stöd. Upplevelsen var hemskt även för honom men han fokuserade bara på att stötta mig. Min hjälte!

Publicerad av BarnvagnsGalen

Josefine! Tvåbarnsmamma och barnvagnsnörd. Här hittar du barnvagnsinspo, recensioner och fyndtips!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: